Tvångsvård (LVM)

All vård och behandling inom socialtjänsten ska i första hand ske på frivillig väg. Men det förekommer situationer där en person i missbruk motsätter sig vård trots att vård bedöms vara nödvändigt. Det kan då bli aktuellt med tvångsvård enligt lagen om vård av missbrukare (LVM).

Tvångsvård innebär ett stort ingrepp i en persons liv och är därför noggrant styrd genom lagstiftning.

Den juridiska processen

Socialtjänsten utreder om det finns behov av tvångsvård och ger underlag med förslag till beslut till socialnämnden.

Om socialnämnden anser att underlaget ger stöd för tvångsvård beslutar socialnämnden att ansöka om vård enligt LVM hos förvaltningsrätten. Förvaltningsrätten kallar socialnämnden och personen det gäller till muntlig förhandling där både personen det gäller och socialnämnden får möjlighet att föra fram sin syn på saken. Till sin hjälp får personen det gäller ett juridiskt ombud.

Förvaltningsrätten prövar om socialnämndens ansökan uppfyller lagstiftningens krav på tvångsvård och meddelar dom i målet. Domen går att överklaga.

Vid beslut om vård enligt LVM

När förvaltningsrätten konstaterat att det finns behov av tvångsvård kommer personen det gäller att placeras på en statlig institution, ett så kallat SiS-hem. Efter en tid där kan det bli aktuellt att tvångsvården fortsätter på ett behandlingshem, ett så kallat HVB-hem. Tvångsvård kan aldrig pågå längre än sex månader. Därefter upphör tvångsvården.