Jätteloka
Jättelokan är giftig och är en växt som hotar den biologiska mångfalden genom att den är stor och lätt tar över där den växer. Det är därför viktigt att markägaren bekämpar den där den dyker upp.
Markägaren ansvarar för bekämpning
För att begränsa spridningen av jättloka är det viktigt att fastighetsägare utrotar arten på sin mark. Trelleborgs kommun ansvarar för kommunens mark, medan andra markägare ansvarar för att bekämpa jättelokan på sin mark. Det är alltid markägarens ansvar att ta bort jättelokan där den dyker upp.
Jättelokan hotar den biologiska mångfalden genom att den tränger ut annan växtlighet. Jättelokans växtsaft kan också ge återkommande eksem och brännskador på huden.
Var finns jättelokan?
Jättelokan trivs i fuktiga områden längs vattendrag och på stränder men även på så kallade ruderatmarker, som exempelvis industriområden, banvallar och vid vägar.
Hur ser jättelokan ut?
Jättelokan kan likna hundkäx men är betydligt större. Den är flerårig och blir vanligtvis 2–3 meter hög men kan ibland nå upp till 4–5 meter. Den tillhör familjen flockblomstriga (Apiace) och blomställningen, som kan bli upp till en halv meter i diameter, innehåller flera tusen små blommor. Roten är en 30–50 centimeter lång, ofta förgrenad pålrot.
När blommar den?
Jättelokan blommar i Sverige under juli–september. Den förökar sig med hjälp av frön. Vanligtvis tar det tre till fem år innan den går i blom och oftast dör plantan efter att den har blommat. Varje jätteloka blommar alltså endast en gång.
Vems ansvar är det att ta bort jättelokan?
Det är alltid markägarens ansvar att ta bort jättelokan där den dyker upp. Läs mer längre ner på sidan om olika metoder för att bekämpa jättelokan. I vissa specifika fall kan markägaren även få ett föreläggande från Jordbruksverket om att ta bort jätteloka.
Anmäl platser med jätteloka
Via vår karttjänst kan du skicka in tips på var du sett jättelokan växa. Kartan fungerar bäst om du använder Google Chrome.
Innan du tipsar bör du kontrollera att du inte förväxlar jättelokan med likande växter, till exempel vanlig björnloka som är mindre (omkring en meter hög).
Hälso- och miljöproblem
I jättelokans växtsaft finns så kallade furukumariner, ämnen som i kombination med solljus ger en kemisk reaktion. Får man växtsaft på sig och vistas i solen uppstår en reaktion med brännande sveda, rodnad och ibland svullnad och brännblåsor. En försvårande omständighet är att hudskadorna visar sig först flera timmar, upp till två dygn, efter att man kommit i kontakt med växtsaften. Detta leder många gånger till en mer långvarig exponering än om skadorna hade märkts direkt. Läkningen kan ta flera månader och exponeringen kan ge bestående förändringar på huden samt även leda till en förhöjd känslighet för UV-strålning under flera år.
Jätteloka bildar ofta monokulturer eftersom den effektivt konkurrerar ut övrig växtlighet. Den bidrar på så sätt till en negativ påverkan på den biologiska mångfalden och kan utgöra ett hot mot värdefulla naturområden. På vintern vissnar jättelokan ner, då blir marken bar och erosionen ökar. I och med att näringsämnen frigörs när den stora växten vissnar bidrar den även till övergödning i vattendrag och sjöar.
På grund av sin konkurrenskraft, förmåga att sprida sig och att den framkallar svåra hudskador ställer jättelokan till problem. Både som olägenhet för människors hälsa och miljö och som en expanderande art som lokalt konkurrerar ut den befintliga mångfalden.
Bekämpning
Av hänsyn till natur och miljö ska kemiska bekämpningsmedel så långt som möjligt undvikas. I första hand bör någon form av mekanisk bekämpningsmetod användas. Nedan beskrivs olika sätt att bekämpa jättelokan. Eftersom omständigheterna och förutsättningarna är olika på olika växtplatser, kan bekämpningen utföras med flera olika metoder. Valet av metod bör göras av den som utför arbetet.
Oavsett vilken metod som används, måste man alltid se till att förstöra eventuella blomställningar eftersom frön annars kan eftermogna och göra arbetet ogjort. Den mekaniska bekämpningen går till stor del ut på att svälta ut plantorna. Genom att förstöra de ovanjordiska delarna, tvingas växten att använda lagrad näring för att växa upp igen. Detta kan åstadkommas genom slåtter eller bete. Att gräva upp eller skada roten är effektiva metoder som dock kan bli tidsödande om det rör sig om stora bestånd.
Slåtter
Jättelokorna slås bäst med lie, speciellt om det är många plantor. Att använda röjsåg eller trimmer är mindre lämpligt eftersom en dimma av växtsaft då virvlas upp. Plantorna ska helst slås när de är cirka en halv meter höga, men man kan även vänta tills de börjat blomma. Vid blomning satsar jättelokan all energi på blommor och frösättning. Att hugga av stjälken i det skedet innebär att växten förlorar mycket energi och får svårare att komma tillbaka nästa år. Plantorna dör normalt efter blomning. Det är viktigt att transportera bort och förstöra alla blomställningar eftersom fröna kan mogna även när växten är avhuggen. Bestånden måste slås minst tre gånger på ett år, eftersom plantorna sätter nödskott. Avhuggna delar kan ligga kvar, bortsett från eventuella blomställningar.
Bete
Framför allt får, men även kor och hästar, betar gärna jätteloka och växten har ett högt fodervärde. På så sätt kan man dra nytta av lokorna under bekämpningen, istället för att de bara ska vara ett problem. Djuren äter alla saftiga delar av växten. Effektivast är därför att sätta djuren på bete så tidigt som möjligt, när plantorna inte vuxit sig så stora. Den största fördelen med bete är en kontinuerlig bekämpning – djuren följer ju upp arbetet varje dag – och därmed åstadkoms ett gott resultat även på längre sikt.
Rotkapning och uppgrävning
Att kapa jättelokans rot är en effektiv metod som tar död på plantan direkt. Pålroten huggs av några centimeter under tillväxtpunkten, vilken sitter i eller strax under markytan, vid övergången mellan rot och stam. Det görs med hacka eller spade. Metoden är lättast att tillämpa tidigt på året, innan plantorna blivit för stora. Har man tillräckligt med tid kan man totalutrota växten på detta sätt. Handlar det om relativt få plantor, eller om plantorna är så små att rotkapning är svårt, är ett alternativ att gräva upp hela växten, det ger samma effekt. Om blomställningar finns måste de forslas bort och förstöras (se ovan, under rubriken slåtter).
Jordbearbetning
Jättelokan är känslig för traditionell jordbearbetning och finns sällan i brukad mark. Plöjning, användning av kultivator eller jordfräs fungerar utmärkt. Möjligen ger detta en bättre effekt än både slåtter, grävning och rotkapning. Men självklart ska jordbearbetning inte användas på mark som hyser värdefull vegetation. Däremot kan det vara en lämplig åtgärd på mark där jättelokan tagit över helt och hållet.
Kemisk bekämpning
Kemisk bekämpning är en effektiv metod med mindre arbete och färre kontroller av jättelokan under sommaren. Bekämpningen görs en till två gånger per år istället för tre till fyra gånger som är fallet för bekämpning som utförs med lie. Den kemiska bekämpningen kommer dock i konflikt med miljömålet ”En giftfri miljö” och ska därför användas med försiktighet.
De kemiska preparat som används är baserade på glyfosfat exempelvis Glyfonova, Roundup eller motsvarande. Bekämpningen ska ske i enlighet med Naturvårdsverkets föreskrifter om spridning av kemiska bekämpningsmedel och får endast utövas av personer med behörighet. Medlet kan eventuellt punktsprutas på några få blad per planta men i övrigt bör inte sprutning användas eftersom detta leder till att all växtlighet på platsen dör. När fröbanken sedan gror är det sannolikt att jättelokan får ett försprång och därmed totalt sett gynnas. De tekniker som i stället bör användas är avstrykning eller stämpling. Avstrykning innebär att man, med en särskild konstruktion, penslar en mycket liten mängd bekämpningsmedel på växten. Vid stämpling används en skaftförsedd svamp med vilken man pressar bekämpningsmedel på plantan. Båda dessa metoder innebär en individuell bekämpning av varje planta. Liksom vid den mekaniska bekämpningen så bör den kemiska bekämpningen ske på våren, eftersom det är lättare att behandla varje enskild planta när de fortfarande är förhållandevis små. Senare på året kan mekanisk och kemisk bekämpning med fördel kombineras genom att först slå av plantan och därefter påföra bekämpningsmedel på den kvarvarande stjälken.
Det är avgörande, för en lyckad bekämpning, att den fortgår löpande, samordnat och strukturerat. Ett tillfälligt avstannande i bekämpningen kan leda till höga ekonomiska konsekvenser och göra arbetet ogjort för flera år framöver.