45 år i kommunens tjänst – nu tackar Bodil för sig

Publicerad:

Bodil Szegfü har jobbat för socialförvaltningen i Trelleborg i 45 år. Hon minns tillbaka på resan som började som hemsyster och slutade på anhörigstödcenter.

"Jag har alltid trivts och jag har haft förmånen att få utvecklas i kommunen". Det säger Bodil Szegfü som nu tackar för sig efter 45 år i kommunens tjänst.
Foto: Patrik Nyström Licens: Creative Commons Erkännande Dela lika "Jag har alltid trivts och jag har haft förmånen att få utvecklas i kommunen". Det säger Bodil Szegfü som nu tackar för sig efter 45 år i kommunens tjänst.

Bodil Szegfü har precis sagt att det inte är lätt att sammanfatta 45 år, att det är svårt med bokslut. Då kommer två kvinnor och en man in på anhörigstödcenter på Västergatan i Trelleborg. De lämnar gåvor och fina ord. "Om du bara visste hur mycket du har betytt för oss – inte bara som tjänsteman utan även som människa" är något av det som sägs mellan de tårfyllda kramarna.

I dag avslutar Bodil Szegfü sin anställning efter 45 år i Trelleborgs kommun.
- Jag är färdig nu och känner mig nöjd med den känslan. Jag har alltid haft jobb jag trivts med och alltid varit stolt över att jobba i kommunen. Det känns så gott att gå nu, jag vet att jag har gjort skillnad för människor. Anhörigstöd gör skillnad, säger Bodil Szegfü.

Hon berättar att hon aldrig varit sugen på att byta Trelleborg mot en annan kommun.
- Jag har alltid trivts och jag har haft förmånen att få utvecklas i kommunen. Jag har själv alltid varit en person som vill lära mig mer och det har jag kunnat göra här.

Nya perspektiv

Sedan 2011 har hon arbetat på anhörigstödcenter som är en del av socialförvaltningens insatser i Trelleborgs kommun. Här har hon träffat många trelleborgare och erbjudit stöd i form av till exempel anhörigutbildningar och samtalsgrupper.
- Ibland har jag inte gjort mer än att lyssna. Bara att få komma och prata av sig kan vara värt jättemycket. I samtalsgrupperna har jag sett hur man skapar nya nätverk. Samhället är skört och ensamheten kommer vi inte ifrån. Man ska be om hjälp.

Åren på anhörigstödcenter har gett nya perspektiv.
- Det är en speciell situation att vara anhörig, man är en del i den sjukes värld. Tidigare har jag inte tänkt på anhörigperspektivet på det sätt som jag gör i dag och jag önskar att detta blir ett inslag för alla som utbildar sig inom vård och omsorg. Även synen på anhöriga är viktig. Vi måste tillsammans i organisationen involvera anhöriga och möta deras upplevelser, de vill sina nära och kära väl.

Började som hemsyster

Yrkeskarriären inleddes annars i början av 1970-talet med uppdrag som hemsyster. Bodil berättar att socialförvaltningen i Trelleborg sökte hemsystrar och hon hade själv precis gått en tvåårig hemsysterskola i Lund.
- Där fick jag lära mig att mangla, stryka – ja, till och med hur man slaktade. Det var helt andra uppdrag då. Men vad var det vi gjorde? Jo, vi hjälpte anhöriga – det var en form av avlastning. Det var ju anhörigstöd även om vi inte kallade det för det.
Detta var också innan föräldraförsäkring och VAB fanns.
- Föräldrar kunde ringa och säga att barnen var sjuka. Så fick en hemsyster komma och ta hand om barnen. Det var mycket psykisk ohälsa och missbruk redan då. Som hemsyster hade vi inga fasta arbetstider, vi kunde stanna på ett och samma ställe i tolv timmar.

Chef i 20 år

Hon läste så småningom vidare till ålderdomshemsföreståndare och har genom åren jobbat på Östergården, Täppan och i Smyge. 1989 blev hon sedan chef för ett av Trelleborgs hemvårdsdistrikt där Fornborgens demensboende ingick, ett uppdrag som hon hade i 20 år. Bodil har också hunnit med att vara projektledare för Trelleborgsakademin (kompetenshöjande insatser för personal inom vård och omsorg) och haft ansvar för träffpunkt Akka.

Mycket har hänt och mycket har förändrats under de år som passerat. Bodil berättar om utmaningar i ledarskapet i samband med ädelreformen 1992 ("det var som att två kulturer skulle gå ihop över en natt") och hur personalen inom hemvården reagerade när de skulle få en gemensam grupplokal. Bara för att nämna ett par saker.
- Jag minns att det där med grupplokal mötte motstånd bland personalen. Man hade svårt att se fördelarna som det innebar med arbetskamrater, en gemensam arbetsplats, tillgång till toalett och så vidare. Men det blev ju mycket bättre, en helt annan arbetsmiljö än vad man haft tidigare.

Situationen för de som kommer till ett boende har också förändrats genom åren.
- De som kom till ett boende var friskare förr och man hade mer tid att bo in sig. Å andra sidan var det inte tal om så mycket självbestämmande. Det fanns en tydlig hierarki gällande vem som gjorde vad och tydliga regler för hur och när saker skulle ske. Det satsades mycket på utemiljön och det är en sak som jag tycker är viktig att bevara så långt det är möjligt. Det behövs inte mycket, bara lukten av en klippt gräsmatta kan betyda mycket.

Kom tillbaka efter cancer

2009 tog livet en plötslig vändning. Bodil drabbades av cancer.
- Jag var van vid att fortsätta, försöka lite till, göra färdigt, men min chef Kenneth Johansson var jättebra och sa bara "Bodil, nu går du hem, nu är det du som är patient". Det kändes gott. Jag fick ett jättefint stöd från arbetskamrater och vänner och det hjälpte mig i tillfrisknandet.

Två år senare kom hon tillbaka och då var jobbet på anhörigstödcenter ledigt. Sedan dess har hon arbetat där. Två samtalsgrupper är igång just nu och fler intresserade står i kö.
- Det allra bästa i samtalsgrupperna är att få möjligheter att träffa vänner i samma situation där de stöttar varandra och till slut klarar sig utan mig. Det är skönt att sluta med den känslan, att man är utbytbar, säger Bodil.

Nu ska hon fokusera på sig själv och sin familj.
- Jag ska faktiskt ge mig ett år till att bara landa och ladda batterierna. Jag ska läsa ännu mer än vad jag redan gör och ge min familj med man, barn och barnbarn mer tid, säger Bodil Szegfü.

Hjälpte informationen på den här sidan dig?