Trelleborgs historia

I och runt Trelleborg har det genom åren gjorts många forntida fynd från stenålder, järnålder och bronsålder som berättar för oss att det här är en plats där människor i alla tider levt och verkat.

För mer än tusen år sedan reste vikingarna en ringborg i Trelleborg, en av två återfunna trelleborgar i Öst-Danmark.

År 1257 nämns Trelleborg i skrift för första gången, när kungen och biskopen var oense om vem som skulle få skatteintäkterna från handelsstaden Trelleborg.

Tre år senare, 1260, gavs Trelleborg och Malmö som brudgåva till den svenske kungen när den danska prinsessan Sophia giftes bort med den svenske prinsen Valdemar.

Under medeltiden spelade Trelleborg en viktig roll i den omfattande sillhandeln i Östersjön. Sillfångsterna var goda och många av dessa landades i Trelleborg och på Sydkusten. De tyska handelsmännen från Hansan kom seglande till Trelleborg för att byta salt mot sill.

I skuggan av sillfisket blomstrade handeln. Många slags hantverkare slog sig ner i den by vars låga halmtäckta tak låg längs den långa gatan ett stenkast från strandkanten. Långt bortifrån kom borgare och bönder för att göra affärer i Trelleborg.

Trelleborgs framgångar sågs inte med blida ögon av grannarna i Malmö. De beklagade sig gång på gång hos kungen i Köpenhamn. I april 1619 gav kung Christian efter för klagomålet och drog in Trelleborgs stadsrättigheter – ett dråpslag mot den lilla staden. Nu fick köpmännen och hantverkarna inte längre utöva sina yrken. De skulle tvingas att flytta till Malmö.

Men trelleborgarna var envisa, och många fortsatte med sin handel och sitt hantverk, trots protester från Malmö. Inkomsterna drygades ut med bärgning av vrakgods som via ett invecklat system fördes norrut mellan gårdarna undan strandridarnas vakande ögon. Så småningom landade varorna i Malmö där de såldes.

Hoppet om att återfå stadsrättigheterna tändes 1658 när Skåne blev svenskt genom freden i Roskilde. Men den svenske kungen Karl XI lät sig inte bevekas. Det fanns för många småstäder i det nya Sverige och Trelleborg fick förbli en fläck.

Under flera hundra år kämpade trelleborgarna en ojämn kamp mot överhögheten. Varje försök att få bli stad eller åtminstone köping avslogs, oftast efter att Malmö lagt in sitt veto. Inte ens en flirt med kungahuset gav resultat – Trelleborg var villig att döpa om staden efter kronprinsen till Oscarsborg om man fick tillbaka sina stadsrättigheter. Trelleborg anlitade också något så modernt som en lobbyist i Stockholm att jobba för sydskåningarnas sak.

På 1840-talet blev Trelleborg köping, och 1867, efter 248 år, fick så staden tillbaka stadsrättigheterna. Nu kunde det lilla samhället vid Östersjöns strand ta ett stort kliv in i framtiden.

Utvecklingen lät inte vänta på sig. Järnvägarna drogs fram över Söderslätt, inte mindre än fyra järnbanor utgick från Trelleborg. Hamnen byggdes ut och 1897 startade postångartrafiken mellan Trelleborg och Sassnitz. 1909 togs tågfärjan Drottning Victoria i trafik, följt av färjan Konung Gustav V ett år senare. Idag är Trelleborg Sveriges näst största hamn med en årlig trafikmängd på mer än tio miljoner ton.

I början av 1900-talet tog Johan Kock initiativ till flera industrier i Trelleborg. Såväl multinationella Trelleborg AB som Akzo Nobel Inks och Dux har sina rötter i den framsynte industrimannens företag. Johan Kock startade också bland annat glasbruk och bryggeri i Trelleborg, samtidigt som han drev släktföretagets brädgård och spannmålshandel. Idag har Kocks bytt namn till Optimera. Företaget firade 175-årsjubileum år 2000, och är troligen det äldsta som ännu drivs i Trelleborg.