Kommun- och landskapssymboler

Trelleborgs första palmer planterades ut i stan 1984. För idén stod kommittén bakom dåvarande Mikaeli marknad, numera Palmfestivalen.

Trelleborgs kommun tyckte att initiativet med palmer var utmärkt, och våren 1984 reste dåvarande stadsträdgårdsmästaren tillsammans med en representant från marknadskommittéen till Alicante i Spanien för att köpa palmer.

Det blev stor uppståndelse när en holländsk långtradare kom till Trelleborg fullastad med dadel- och solfjäderspalmer. En och annan trelleborgare skakade på huvudet. Hur skulle spanska palmer vana vid medelhavsklimat kunna anpassa sig till Trelleborg och Östersjön? Hade det inte varit bättre att plantera skånska pilträd?

Palmerna trivdes dock alldeles utmärkt i södra Skåne. De rotade sig snabbt och blev snart de mest fotograferade träden i Trelleborg. Palmerna planterades i stora krukor som placerades längs Strandgatan för att ilandstigande färjeresenärer inte skulle kunna missa dem. Det fungerade: Sedan 1984 har otaliga tyska besökare låtit sig fotograferas framför palmerna.

Bilder av palmerna används idag i många olika sammanhang och de exotiska träden har blivit lite av en logotyp för Trelleborg, som numera ofta kallas Palmernas stad. Trelleborgs kommun har under åren utökat beståndet genom att kontinuerligt köpa in fler palmer. Idag har kommunen ett hundratal, men stommen i beståndet är fortfarande de träd som kom från Spanien 1984.

Trelleborgspalmerna vinterförvaras i kommunens stora palmhus i en temperatur kring 10 grader. På våren väcks palmerna försiktigt ur sin vinterdvala och plockas ut i vårsolen. Traditionellt sätts alltid palmerna ut kring den första lördagen i juni månad, den så kallade Palmlördagen i Trelleborg.

Våren 2020 planterade Trelleborgs kommun en första solfjäderspalm intill scenen i Stadsparken. Palmen står på sin plats året om, och kommer att följas av fler planterade palmer.

Först 57 år efter det att Trelleborg återfått sina forna stadsrättigheter fick staden också sitt officiella vapen, det välbekanta av i dag. Därmed var cirkeln sluten – Trelleborg var återigen en fullmyndig stad även i synlig mening.

1924 års vapen
Vapnet fastställdes av Konungen i statsrådet som det hette i den gamla författningen. Det skedde den den 28 november 1924 med följande vapenbeskrivning, den s.k. blasoneringen: I blå sköld en med kärna försedd krenelerad borg, vars tvänne yttre kreneleringar äro försedda med flaggor. Borgen åtföljd av en halvmåne till (heraldiskt) höger och en sexuddig stjärna till (heraldiskt) vänster, allt av silver.

Fransk sköld med murkrona
Vapenbilden eller sköldemärket som det heter på heraldiskt språk är placerad i en fransk sköld som är krönt med en murkrona, en typ av rangkrona. Murkronan har sitt ursprung i antikens Rom, där den gavs som belöning åt den som först bestigit en erövrad stads murar. I slutet av 1700-talet infördes den som värdighetstecken för vissa städer, särskilt befästa sådana. I nutida svensk heraldik förekommer murkronor över vapensköldarna för kommuner som före 1971 hade namn av städer.

Flaggorna i vapnet
Dåvarande riksheraldikerämbetet har inte reglerat innehållet i flaggorna utan lämnat dukarna tomma. Ämbetet har funnit det orimligt att förse en svensk stads vapen med danska flaggor så som framgår av Trelleborgs stads mindre sigill. I dag är läget kanske annorlunda.

1860-talets vapen
1843 blev Trelleborg en s.k. friköping. Som sådan förde den under 1860-talet ett annat icke officiellt stadfäst vapen, enligt uppgift ritat av en för sedelförfalskning dömd straffånge på Malmöhus! Där kombineras en med två torn försedd mur med tre lejon – de två uppstigande ur tornen, det tredje liggande i vapnets stam (nedre tredjedelen i en vapensköld). Detta vapen grundar sig på en folklig ortnamnstolkning: tre lejons borg.
Man hade fått för sig att stadsnamnet betydde tre-leo-borg i stället för trälarnas borg, en borg byggd av trälar. En annan förklaringssägen skymtar också – de tre lejonen skulle ha hämtats ur Danmarks riksvapen.

Numera känner vi ursprunget till namnet Trelleborg: Trelle är den vikingatida benämningen på de de snedställda stockarna som vi i dag ser på insidan av den rekonstruerade trelleborgen i vår stad.

En bidragande orsak till vapenförbistringen är troligen att kontinuerlig tradition saknades, eftersom Trelleborg var berövat sina stadsrättigheter 1619-1867, i hela 248 år.

Sigill från 1421
Trelleborgs råds och borgerskaps sigill, belagt i avtryck från 1421, ligger helt till grund för vapenfastställelsen 1924. Sigillet var under högmedeltiden ett oumbärligt instrument för att besegla ett dokument, d.v.s. för att med sigill bekräfta eller ge rättskraft åt ett dokument – gåvobrev, köpeavtal etc. Namnunderskrift gällde inte. I och med att bruket att utfärda beseglade brev blev allt vanligare skaffade sig bl.a. städer sigillstampar.

I Stadslagen 1360 föreskrevs också att varje stad skulle ha sitt märke.

En stenborg
Trelleborgs stora stadssigill anses inom sigillografin som typ höra hemma i tiden mellan slutet av 1200-talet och fram till 1350. Sigillet visar en bild av en borg. Det har bildat utgångspunkt för luftiga hypoteser och spekulationer om att här skulle ha funnits en stenborg.

Men för det finns inga belägg i form av jordfynd eller murrester.

Borgar vanliga i städernas sigill
Stadssigillen hade vanligen en borg som visade att det var fråga om en stad. Trelleborgs fäder har säkerligen studerat andra sydsvenska och danska städers sigill och följt deras exempel helt enkelt. En granskning av samtliga äldre kända danska stadssigill visar att 14 har en borg eller borgliknande byggnad avbildad i sina sigill. Här tål Trelleborgs sigillbild att jämföras med Kalmars, Nordens äldsta sigill från 1250. Vi vet visserligen inte med säkerhet hur gammalt Trelleborgs sigill egentligen är men en inte alltför djärv gissning pekar mot omkring år 1300.

Trelleborgarna kan vara stolta
Trelleborgarna kan vara stolta över sitt vapen. Det är inte bara gammalt utan också också sällsynt i Norden med en stad som har flaggor i sitt vapen. Det anses förr ha varit ganska vanligt för sjöfartsstäder. Det finns också ett mindre stadssigill från 1300-talet. Där har flaggorna försetts med ett kors som inte finns i flaggorna i det stora sigillet. Det har antagits att flaggorna skulle vara Dannebrogen. Men mången god skåning skulle nog inte tycka illa vara att placera Skånelands flagga i vapnet. Trelleborg är ju en skånsk stad.

(Sterna albifrons)

Trelleborgs kommunfågel känns lätt igen på sin litenhet. De är små, nätta fåglar med vit panna och svart hjässa. Näbben är lysande gul och svartspetsad och benen är gula. Stjärten är kort och den flyger med snabba, jämna vingslag.

Småtärnan häckar på sandiga och smågrusiga stränder. Bl.a. Sumpen, en av Trelleborgs kommuns konstgjorda fågeldammar, hyser en småtärnekoloni.

Hanen friar till honan genom att erbjuda henne fisk. Blir han avvisad försöker han ibland med en mer lättillgänglig hona. Hittar han ingen så äter han själv upp fisken.

Boet är endast en fördjupning i sanden och eftersom äggen är väldigt väl kamouflerade brukar boet vara väldigt svårt att hitta. I början ruvar mest honan men mot slutet deltar hanen alltmer. Efter bara drygt två veckor är ungarna flygfärdiga.

Den skånska flaggan har sitt ursprung i en symbol som ärkestiftet i Lund hade i början av 1100-talet. På 1870-talet nylanserades flaggan som en skånsk symbol.

Flaggan har röd botten med ett gult kors. 1992 registrerades flaggan i skandinavisk vapenrulla.

Skåneländska flaggans flaggas dag firas sedan 1967 den 3:e söndagen i juli.

(Leucanthemum vulgare)

Få blommor är mera välkända än Skånes landskapsblomma, prästkragen. Prästkragen har fått sitt namn av att den påminner om de runda pipkragar som prästerna bar förr.

En midsommar utan prästkragar har väl de flesta av oss svårt att tänka sig. Hur många av oss har väl inte någon gång hållit en prästkrage i handen medan det ena efter det andra kronbladet dragits av och orden älskar, älskar inte, älskar upprepats.

Prästkragen är en flerårig ört med oftast ogrenad stjälk som kan bli omkring sju decimeter hög. Bladen är enkla och spatellika, i kanten grovsågade. Prästkragen blommar i juni-augusti. Prästkragen växer vild från Skåne till Jämtland och Västerbotten. Det är en kulturmarksväxt som återfinns på öppna marker, som ängar, hagar, skogsbryn och vägkanter. Förr i tiden var prästkragen mycket allmän men genom att hagar och öppna landskap blivit alltmer ovanliga har också prästkragen minskat i antal.

Släktet har 33 arter. I Sverige förekommer bara arten prästkrage.

Artnamnet vulgaris kommer av latinets vulgus (hop, allmänhet) och betyder vanlig. Släktnamnet Leucanthemum betyder vitblommig och kommer av grekiskans leukos (vit) och anthemos (blomma).

(Cervus elaphus)

Skånes landskapsdjur, kronhjorten, är efter älgen det största hjortdjuret i Sverige.

På 1600-talet var kronhjorten vanlig i södra Sverige och ända upp till Dalarna. I mitten av 1800-talet fanns de endast kvar i Skåne eftersom många kronhjortar sköts för att de skadade skog och grödor. Att det fortfarande finns kronhjortar i Skåne beror främst på att de fått en fristad på några skånska storgods. Inom Häckeberga området finns ca 40 -50 kronhjortar.

Kronhjorten trivs inte i alltför stora barrskogsområden utan den vill ha ett mer uppbrutet landskap och tillgång till öppen mark. Eftersom jordbruk har lagts ned och de öppna markerna har ersatts med barrskogar utan lövinslag har förutsättningarna för artens fortlevnad försämrats.

Hanen kallas hjort, honan hind och ungen kalv. Under sommaren är djuren korthåriga och rödbruna. Under vinter blir fällen gråbrun och långhårig. Hindarna har påfallande lång hals medan hjortarna med ökande hornvikter får en allt kraftigare hals. Svansen är kort och brunaktig och akterspegeln är rostgul.

Namnet kronhjort har kommit från hanens stora stora greniga cylindriska inåtsvängda horn, utan skovlar, med en krona i toppen.

(Anguilla anguilla)

Ålen är Skånes landskapsfisk och en mycket uppskattad skånsk matfisk. Ålpopulationen har dock minskat drastiskt och är akut hotad. Sedan den 1 maj 2007 råder i Sverige generellt fiskeförbud med undantag för ett antal yrkesfiskare, som har dispens.

Ålen är en långsträckt ormliknande fisk med slemmig hud. Fjällen är mycket små och är nedsänkta i huden. Bakom gälöppningarna finns små bröstfenor.

Ålen är praktiskt taget allätare. Den äter mest musslor, snäckor, kräftdjur, insekter och stundom även maskar, fiskar och rom. Periodvis äter den väldiga mängder fjädermygglarver. Också fågelungar, smågnagare och grodor kan ingå i födan, liksom kadaver och avfall.

Ålen är allmänt förekommande i södra och mellersta Sverige.

Den vanligaste storleken är 1-1,5 kg och den äldsta ålen i fångenskap blev hela 88 år.

(Milvus milvus)

Skånes landskapsfågel, den röda gladan, är en rovfågel. Gladan har en lång, kluven stjärt som den vickar på för att styra när den flyger. Kroppen är brun med långa vingar och huvudet ljust. Längden är 50-65 cm.

Under 1970-talet var gladan mycket sällsynt. Då fanns det bara ett 40-tal par i Skåne. Genom att WWF ordnade stödutfodring under vintern har gladstammen ökat till flera tusen par i Skåne.

Gladan häckar i höga träd, men behöver ett varierat landskap med både skog och öppna marker. Gladan ruvar 2-4 ägg under 28-30 dagar. Honan och hanen turas om att ruva.

Gladan är en flyttfågel men ibland övervintrar den även i Skåne.

(Carabus intricatus)

Den skånska landskapsinsekten, bokskogslöparen, är fridlyst i hela Sverige (Miljöbalken, NFS 1999:7). De flesta länder har den upptagen som en utrotningshotad art.

Bokskogslöparen är en av våra största jordlöpare (25-38 mm). Kroppsformen är långsträckt och tillplattad med smal halssköld och långsmalt utdraget huvud. Även ben och antenner är långa och slanka.

Bokskogslöparen är svart med blå metallglans på halssköld och täckvingar. Den saknar flygförmåga.

I Sverige finns den endast i trakterna av Degerberga och vid Stenshuvud. Där återfinns den i bokskogsraviner.

Trots att arten är mycket sällsynt är den en bra representant för den skånska bokskogen och därför en passande landskapsinsekt för Skåne.

Flinta, Skånes landskapssten, är en grå-svart tät bergart som består av kiselsyra. Den förekommer ofta som oregelbundna knölar (konkretioner) i Kalksten. De mörka delarna kommer från organiskt material och den ljusa utsidan är rester efter kiselalger.

Flinta har hög hårdhetsgrad och kan splittras i vassa bitar, skivor eller spån beroende på slagteknik. Den förekommer naturligt i södra Sverige och i Danmark.

Flinta användes främst under stenåldern men också under bronsåldern och järnåldern för tillverkning av redskap.

(Agaricus campestris)

Den skånska landskapssvampen, ängschampinjonen, är en av våra bästa matsvampar.

Hatten är som halvklotformad som ung, senare utbredd, slät eller med tilltryckta något uppspruckna fjäll, vit eller som äldre något grårosa, åtminstone mot kanten, ca 5-12 cm bred.

Skivorna är först rosa, med åldern blir de sedan brunsvarta och slutligen nästan svarta.

Foten är vit, cylindrisk, ganska kort, 3-10 cm, med en tunn, hängande och lätt försvinnande ring. Ringen är tunn och faller lätt sönder och saknas därför ofta på äldre exemplar. Svampens vita kött får en svag rodnad vit tryck eller brytning. Den har en god och mild lukt och smak.

Ängschampinjonen växer under juli till oktober över hela Skandinavien.

Ängschampinjonen växer på mullrika ängar, åkrar och gräsmattor. Den växer främst på ängs- och hagmarker och på annan öppen mark.

Champinjonen får ej förväxlas med den vita flugsvampen som är giftig.

Ängschampinjon likväl som andra champinjoner skall inte plockas på ställen, där det finns trafik eller industri i närheten. Detsamma gäller för konstgödslade stadsparker eftersom champinjoner samlar i sig tunga metaller, som är giftiga för människor.

Ett rött griphuvud med blå krona i ett gult fält, ja så ser Skånes landskapsvapen ut.

Gripen är ett heraldiskt fabeldjur, en kombination av örn (övre delen) och lejon (nedre delen). Att Skåne fått ett krönt griphuvud i vapnet har sin förklaring i att kung Erik av Pommern 1437 gav Malmö ett vapen med denna bild, konungens eget sköldemärke. Det skånska landskapsvapnet bygger på staden Malmös vapen.

Skåne var tidigare ett danskt landskap och vid övergången till Sverige 1658 saknade man landskapsvapen. Vapnet skapades i samband med kung Karl X Gustavs jordfästning 1660.

(Eurhynchium striatum)

Skuggsprötmossa växer på marken i främst ädellövskogar. Den växer i myllrika lundar i grova, ofta vida mattor.

I Skåne finns det många arter av detta släkte.